Sex and the City

Just hemkommen från bio med Jonathan och hans vänner. Vi såg Sex and the City... jag trodde att filmen bara skulle vara som ett förlängt avsnitt, men ack så fel jag hade. En riktigt bra film med oväntade vändningar och dramatiska stunder. Jag grät faktiskt fyra gånger... jag är ju så sanslöst blödig.

Med kläder som sprakade om färger som man knappt vågar titta på och med obscena uttryck och scener skapar kvinnorna i Sex and the City en känsla som faktiskt känns äkta. De är i fyrtioårsåldern, framgångsrika, vackra... men ack så ensamma och så sårbara med alla sina bekymmer och problem som faktiskt inte bara handlar om vilka skor man skall ha, utan först och främst om det stora L:et... LOVE... som centrerar våra liv kring detta och får en att kippa efter andan där man bara vill ta stora andetag. Jag blev tagen av filmen inte bara av att den var underhållande, utan för att man kände igen sig själv i flera moment och i olika gestalter. Carrie i Mexico.. det var jag... det var du... Förlåtelse... glömma... gå vidare.. allt fanns med och kramades ihop under de timmar man hade i mörkret. Tårar avlöste skratt och det går inte att undvika att charmas av Samanthas vulgära stil som ändå har en viss sorgsenhet över sig. Lycka kan inte köpas för pengar, men många skor verkar kunna köpa tillfällig glädje. Känns som att jag skulle kunna skriva en lång uppsats om mycket som man kände under filmen och tänkte. Många saker som man verkligen relaterade till själv och som man verkligen kunde känna igen och förstå. Smärta... kärlek... så mycket som man tänkte och funderade över... Bruna lockar som sköljde över filmduken och leenden som fick en att minnas och tänka. I vart fall var det en väldigt bra film, som jag rekommenderar alla att se om de vill gråta och skratta.

Efter filmens slut så var vi ungefär tio stycken som gick till Cafe Segafreddo, som tydligen är stället man vill synas på i Miami... inte för att jag bryr mig det minsta, men det var trevligt att sitta och dricka öl tillsammans och prata om ditt och datt. Efter detta så ringer olivier vid halv tolv och säger att han har låst ute sig och jag får ta mig till Edgewater för at försöka lösa det hela. Nu en dryg timma senare, klockan är snart 01.00 så är problemen lösta och jag lyckades få in honom och hans partner i en lägenhet som stod tom.

Börjar bli riktigt blond nu... nästan löjligt vad askblont håret har blivit dessa senaste dagar... vet inte om det har med ökade soltimmar att göra eller det faktum att jag badar mer. Imorgon kanske jag skall hänga med Carlos till en plastikkirurg.. det kan bli väldigt spännande... nu måste jag dock verkligen sova, för jag skall upp tidigt och ni i Sverige håller väl redan på att stiga upp.

Tag hand om er alla, jag saknar er och tänker på er...

"The universe may not always play fair, but at least it's got a hell of a sense of humor." Carrie Bradshaw, Sex and the City