god morgon....

Argh... Man börjar vara riktigt seg på morgonen nu. Om det är för att jag har kommit in i tidsrytmen här och min morgonseghet har kommit tillbaka eller om det är för att jag helt enkelt kör slut kroppen på kvällarna vet jag inte riktigt. Men trött är jag i alla fall och jag har till och med börjat snooza på morgnarna.

Igår så var vi och tränade igen och det var bara jag och Carlos, Jerome orkade inte hänga på för han var trött eller något. Vi körde på ordentligt vilket var väldigt bra! Efteråt så bjöd carlos mig på en grymt god restaurang där vi satt och pratade. Det är väldigt bra faktiskt, jag och Carlos kommer väldigt bra överens och kan verkligen prata om allting. Det som gör att jag är ledsen, han delar med sig av svårigheter från sitt liv och man får faktiskt ett riktigt bra utbyte och att bara ha någon som lyssnar ordentligt på en känns otroligt skönt. Så vi pratar ofta och länge, vilket är väldigt bra. Han är väldigt givmild och otroligt snäll. Verkar som han ställer upp för de flesta väldigt mycket. Dessutom gillar han att träna stenhårt, vilket gör det lättare för mig att ta mig till gymet fem dagar i veckan ;) Väldigt skönt som sagt att ha någon som jag kan prata med och lätta saker och ting när det känns jobbigt. Carlos bror och farmor kommer på lördag. Det blir spännande och då tvingas man lära sig spanska.

Idag väntar jobb igen, jag borde väl ta mig ut och springa egentligen men jag orkar verkligen inte. Mina ben känns som gelé och det skall tränas ikväll. Måste se till dock att komma ut i solen lite mer nu, så att jag inte bländar folk med min blekfethet ;)

Har börjat skriva en lista också på saker man skall göra, Jetski, Salsa, seaquarium och sådant. Så att man verkligen tar chansen att se och göra lite roliga saker. Kommer väl bli lite mer turistigt så till vida att man får besök i och med att man själv kanske inte vill dra med en miami bo på sådana saker som är deras vardag.

Saknaden efter vänner och familj har faktikst tonats ner lite grann. Man vet att de finns där och att de tänker på en. Men saknaden efter den man älskar har inte förändrats ett dugg. Det är exakt samma längtan som jag varje dag vaknar upp med och önskan om att få vara med den människa som jag vill dela allt med. Det gör det svårare att man är på andra sidan jorden, eftersom jag helt enkelt inte kan finnas där men samtidigt så blir saknaden mycket större då jag vet vad jag vill och inte ens kan få se henne, prata med henne eller röra vid henne...
Det är en stor sorg och den största saknaden.

Hoppas att solen fortfarande lyser för er därhemma, här i sola-land verkar den alltid lysa.

"Att leva utan att älska är ej att leva ett verkligt liv." Molière